Min ångest
Ångest kan idag klassas som en folksjukdom. Allt fler söker vård för det och allt fler väljer även att prata öppet om hur de faktiskt mår. Ångest är ingenting farligt utan bara något som är obehagligt att uppleva. Har man dock aldrig upplevt ångest själv kan det vara svårt att förstå hur det känns. Dessvärre är ångest inidviduellt och kan te sig på olika sätt och kännas olika. För mig handlar ångest om att jag har höga krav på mig själv som skapar en prestationsångest som mynnar ut i en ständig oro och stress på olika sätt såsom att jag tappar ord när jag pratar eller att jag glömmer saker och att jag känner mig oengagerad. Jag har svårt för att lämna hemmet om jag inte checkat av att spisen är avstängd eller att balkongdörren är låst ett antal gånger exempelvis. Utöver detta hamnar jag även periodvis i mindre depressioner där jag blir ledsen och upplever tomhet vilket skapar olust att befinna mig i sociala miljöer.
Varför jag har så höga krav på mig själv, upplever oro eller varför jag hamnar i perioderna av depression vet jag inte. Vilket kan vara en anledning till varför jag aldrig velat acceptera det faktum att jag kan få hjälp. Att jag inte behöver må som jag gör emellanåt. Och att jag inte är psykiskt sjuk utan enbart har ett huvud som spelar mig ett spratt ibland.
Jag har under sommaren insett och accepterat det faktum att jag lider av oro och ångest. Jag har levt med det under flera år men aldrig tagit tag i det trots att närstående påpekat mitt välmående. Nu har det gått 5 veckor sedan mitt första läkarbesökt och sedan dess känner jag mig något lättare både fysiskt och psykiskt. Remiss till kurator är skickad och medicin för att dämpa ångest är hämtad. Jag är inte stolt över att jag behöver ta tabletter, men kan det få mig att känna mig lugn, inte tänka så mycket och ha ett jämnare gladare humör - då är det värt det.
Jag kommer inte bli av med min ångest inom den närmsta tiden, men däremot få verktyg jag kan använda när eller innan den infinner sig. Det jag däremot hoppas kommer ske inom snar tid är att jag kommer kunna vara ärlig med hur jag mår och att andra runt omkring är det tillbaka. Vi är allt för många som lever med ångest utan att våga prata om det. Vi är precis som alla andra, bara det att våra huvuden spelar oss ett spratt ibland.
/e
